Taiwan: Både Kina och USA höjer tonläget

Min analys i KinaNytt i dag:

Frågan om Taiwans framtid får ny aktualitet. Detta sker i skuggan av toppmötet i morgon tisdag mellan Donald Trump och Kim Jong Un, och även i skuggan av den akuta handelstvisten mellan USA och Kina. Samtidigt ökar Kinas president Xi Jinping trycket mot Taiwan. Ön är självstyrande i praktiken, men Kina vill återförena Taiwan med fastlandet. Detta blir alltmer angeläget att döma av tongångarna från Peking, som faktiskt även berör svenska företag och myndigheter.

Kinakarta

En känslig invigning av ett uppgraderat amerikanskt regeringskontor i Taiwans huvudstad Taipei på tisdagen komplicerar frågan, som i värsta fall kan utvecklas till en regional krishärd.

Invigningen av American Institute i Taipei blir känslig eftersom regeringen i Peking ser Taiwan som en utbrytarprovins sedan slutet av inbördeskriget 1949. Då flydde det förlorande Nationalistpartiet (Kuomintang) till ön medan Kommunistpartiet grundade Folkrepubliken Kina på fastlandet.

Inofficiell ambassad

American Institute i Taipei har alltid har betraktats som en inofficiell ambassad. Där arbetar till exempel tjänstemän från amerikanska utrikesdepartementet. Med andra ord kan den nya, större och imposanta byggnaden ses som en manifestation av fortsatt amerikanskt stöd – eller till och med ökat intresse – för Taiwans de facto självstyre.

Ett tag ville Donald Trump skicka en hög företrädare för sin regering till ceremonin i Taipei. Uppgifter om detta utlöste skarpa varningar från inofficiella talesmän för regeringen i Peking. Nu verkar USA-presidenten ha tänkt om och skickar en lägre tjänsteman. Trump vill inte reta upp ”sin vän Xi Jinping” ytterligare i ett läge när han dels utmanar Kina i handelskonflikten, dels behöver Kinas stöd för att förmå Nordkorea att nedrusta sina kärnvapen.

Varma förespråkare

Samtidigt finns det några varma förespråkare för Taiwan i Donald Trumps administration, inte minst den nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton. Presidenten själv stack förresten ut hakan redan på sin allra första dag i ämbetet. Då tog han nämligen emot ett gratulationssamtal från Taiwans president Tsai Ing-wen. Det var en form av officiell kontakt som Washington dittills noggrant avhållit sig ifrån för att inte störa Peking genom att ge mellanstatlig legitimitet åt regeringen i Taipei.

Tsai Ing-wen från Demokratiska folkpartiet DPP besegrade motkandidaten från Kuomintang i presidentvalet i januari 2016. DPP är ett parti som i princip förespråkar självständighet för Taiwan. Relationerna med Peking har försämrats sedan Tsai Ing-wen kom till makten, även om hon inte driver frågan om självständighet för närvarande. Hon försöker behålla det pragmatiska ekonomiska utbyte som växt fram med fastlandet de senaste årtiondena.

Men opinionen på Taiwan har svängt och stödet bland medborgarna för en formell självständighetsförklaring är nu mer än dubbelt så stort som för en återförening. Taiwanbornas aptit på att gå ihop med den kinesiska enpartistaten minskar när de ser hur Peking bland annat sviker löften om demokratiska val i Hongkong efter övergången till kinesiskt styre där.

Spela ut Taiwankortet

Att USA skulle kunna höja sin profil i Taiwanfrågan fick vi en indikation på i januari 2016. Den blivande nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton publicerade då ett debattinlägg i Wall Street Journal dagen efter att Tsai Ing-wen hade blivit vald. Där föreslog han att USA skulle hota med att uppgradera relationerna med Taiwan för att tvinga Kina att begränsa ”sin aggressivitet i Sydkinesiska sjön”. Washington kan ”spela ut Taiwankortet”, tyckte Bolton.

Donald Trump har hunnit godkänna vapenförsäljningar till Taiwan för motsvarande 11.5 miljarder kronor. Han har också skrivit under en lag som gör det möjligt för höga företrädare för administrationen att besöka ön. Tankesmedjor i Washington talar om ”en enorm goodwill gentemot Taiwan från den nuvarande administrationen”. De beskriver ”en genuin övertygelse” om att Taiwan är under väldigt tryck från Peking.

På ett regionalt säkerhetsmöte i Singapore nyligen passade USA:s försvarsminister Jim Mattis på att kritisera Kinas ”expansiva verksamhet” i Sydkinesiska sjön. De kinesiska representanterna på mötet fick också höra Mattis utlova fortsatt amerikanskt stöd för Taiwan. Det ska ske genom att förse regimen där med ”försvarsvapen och nödvändiga insatser för att upprätthålla ett tillräckligt starkt självförsvar för ön”.

Upprätthålla dialog

För att sätta kraft bakom orden planerar Washington att som en markering snart sända ett örlogsfartyg genom Taiwansundet som skiljer ön från fastlandet, uppger nyhetsbyrån Reuters. Trots sådana signaler räknar både Washington och Peking med att den amerikanske försvarsministern ska genomföra ett planerat besök i Peking senare i år. Så båda sidor verkar ändå angelägna om att upprätthålla en dialog.

Det är dock tydligt att Xi Jinping prioriterar Taiwanfrågan mycket högre än sina företrädare och ökar trycket för återförena ön med folkrepubliken. Steg för steg har han höjt tonläget och uppmuntrat en nationalistisk propaganda med återföreningen med Taiwan som en höjdpunkt. Därmed bygger han upp förväntningarna bland medborgarna om att det är dags att skrida till verket.

Genom att Xi Jinping sett till att slopa begränsningarna i mandatperioderna för presidentposten kan det underlätta för honom att förr eller senare genomföra återföreningen.

Största militärövningen

Presidenten skulle tvinga fram ett övertagande genom exempelvis blockader, bojkotter och internetkampanjer – utan att enda skott avfyras. Den taiwanesiska ekonomin har blivit mycket beroende av utbytet med fastlandet. Men en regelrätt invasion är alltid ett alternativ som Pekings talesmän antyder.

I april i år genomförde Kina sin största marina militärövning någonsin och det var i närheten av Taiwan. Landets enda hangarfartyg deltog, dessutom ett 50-tal örlogsfartyg och 76 stridsplan. Manövern avslutades med övningar med skarp ammunition. Uppvisningen var säkert en reaktion på bland annat amerikanska kongressens godkännande i fjol av att amerikanska marinfartyg kan besöka taiwanesiska hamnar.

De allra flesta länder erkänner att Taiwan hör till Kina, däribland Sverige. Nu när Kinas globala makt ökar kan de flesta aktörer i omvärlden finna sig i fullbordat faktum – efter pliktskyldiga protester om återföreningen skett med tvångsmedel.

Svenska företag påverkas

Kina bevakar alltmer energiskt att utländska företag och myndigheter framställer Taiwan som en del av Kina. Annars hotar sanktioner. I företagens och myndigheternas dokument och webbprofiler måste det stå ”Taiwan, Kina”, ingenting annat. På kartor måste ön ha samma färg som Kina, Hongkong och Macao. Det får inte bara stå ”Taiwan”.

Såväl svenska Skatteverket som SAS har fått krypa till korset.

Nationalistisk Xi vill lugna omvärlden om Kinas roll

Xi Jinping  Med ett mycket nationalistiskt tal avslutade Kinas president Xi Jinping på tisdagsmorgonen den nationella folkkongressens årliga möte. Det blev en historisk session eftersom Xi Jinping lät genomföra en ändring i författningen så att han kan fortsätta som president på livstid eller så länge som han vill.

Hans ställning förstärktes också genom att flera av hans närmaste medarbetare valdes till nyckelposter i regeringen. (Se gårdagens artikel i KinaNytt.)

Folkkongressen är Kinas motsvarighet till ett parlament. Den sammanträder bara en gång om året, vanligen två veckor i mars. Av de 2 970 delegaterna var det bara två som röstade emot författningsändringen.

Xi Jinping använde starka ord om vad han kallade ”försök till separatism” ifråga om Taiwan eller Hongkong. ”Kinesiska folket delar en gemensam övertygelse om att det är absolut omöjligt att skilja en enda tum från vårt storartade land”, sade Xi Jinping och tillade senare att Kina var ”berett att utkämpa blodiga slag mot landets fiender”.

Hans kommentar kom bara några dagar efter att USA:s president Donald Trump med en ny lag öppnat för tätare kontakter för amerikanska tjänstemän och politiker med Taiwan. USA har inga formella förbindelser med Taiwan, medan Peking betraktar ön som en avvikande provins sedan slutet av inbördeskriget 1949.

Större roll i omvärlden

Presidenten återvände till sina löften om en pånyttfödelse för Kina som ska spela en större roll i omvärlden i en ny era. Han sade att Kinas uppgång och ökande globala närvaro inte ska uppfattas som ett hot mot något enda land. Det yttrandet kunde uppfattas som en anspelning på uppmärksamheten kring Kinas ambitiösa satsning på ”nya sidenvägar” med ett nätverk av infrastruktur som sträcker sig ut från Kina.

”Kina kommer aldrig att tillämpa en expansionistisk politik, utan ska fortsatta att ta en aktiv del i reformeringen av det globala styret och bidraga med ett kinesiskt synsätt för en säkrare, mer inkluderande och renare värld”, sade presidenten.

Löften till utländska företag

Efter Xi Jinpings tal följde den årliga presskonferensen med premiärminister Li Keqiang. Hans budskap var framför allt att alla tjänar på en öppen världshandel. Adressen till Donald Trump var tydlig. Ett handelskrig hotar mellan USA och Kina sedan Trump enligt de senaste uppgifterna planerar strafftullar på 60 miljarder dollar på kinesisk export av teknologi och konsumtionsvaror.

Premiärministern upprepade löftena om större öppenhet för utländska företag på den kinesiska marknaden, något som de utländska handelskamrarna länge pläderat för.

(Texten publicerad i KinaNytt i dag)

 

Läsarbrev med fina kinesiska inblickar

Vill gärna vidarebefordra delar av ett läsarmejl. Det innehåller fina iakttagelser och berättelser från Kina. Brevskrivaren Stefan tar också upp ett par saker ur min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina till diskussion – samtidigt som han tycker att sommarens läsning av boken var ett stort nöje och att den var mycket intressant och välskriven.

Stefan är engelsklärare i en svensk stad. Han har skrivit akademiska uppsatser om Kina och om Taiwan och han gillar historia.

Här följer utdrag ur hans mejl, något förkortat,leijonhufvud_pionjarochveteran samt mitt svar:

Huvudanledningen till att jag kastade mig över din bok är att jag—i betydligt mindre utsträckning än du, men dock—har mina relationer till Kina. Åren 1993-1996 bodde jag i en mindre stad i provinsen Shandong. Jag undervisade i engelsk kommunikation på stadens lärarhögskola och stortrivdes med nästan allt.

Trots mina rätt fragmentariska kunskaper och erfarenheter från Kina och kinesisk kultur hittar jag många saker jag känner igen och både instämmer uppskattande i och reagerar närmast med avsky mot bland allt jag läser i din bok som blodskandalen i Henan och de för allmänheten mörkade miljöbrotten.

Jag reagerar givetvis även med avsky när jag läser om hur de som tycker sig stå över lagen kan göra vad de vill, inbegripet köra ihjäl människor och komma undan med det. Men samtidigt instämmer jag i dina ord om hur många fantastiska kineser det finns och hur glad jag är att jag mött ett hyfsat antal av dessa. I mitt fall rör det sig, av naturliga (och språkliga) skäl mest om mina studenter men det gör inte saken sämre. – – –

Som lärare med fast schema och begränsad ekonomi reste jag inte särskilt mycket i Kina men skryter gärna ändå med att åtminstone ha bestigit Tai Shan. Andra erfarenheter jag gärna delar med mig av, ibland typiska för det land jag befann mig i, rymmer min amerikanske kollega som tvingades lämna Kina efter att ha skickat anonyma brev till oss lärare (vi kom till Kina genom Amity Foundation, en kinesisk kyrka tillhörande Tre själv-rörelsen) om att vi skulle tänka på och be för offren vid Tiananmen 1989 när det i slutet av mitt första år var femårsdagen sedan denna både otänkbara och overkligt verkliga händelse ägde rum framför världens TV-kameror.

Min Amity-kollega åkte till en annan stad och skickade breven anonymt till oss andra lärare inom Amity men snart var han haffad och fick någon vecka på sig att packa och lämna landet. – – –

Jag hade även andra och personliga upplevelser, om än inte på samma nivå, av kontrollen och hur myndigheterna/skolan visste mer om vad som försiggick runt omkring mig än vad som kändes behagligt. Men i stort sett hade jag det mycket bra.

I alla mina klassrum satt en stor bild på Mao ovanför svarta tavlan. Trots att jag börjat lära mig en del om Kinas moderna historia (jag kan betydligt mer idag) och vad Mao utsatt sitt folk för tyckte jag det var “en kul grej” att undervisa framför Mao. Ännu roligare blev det den dagen jag visade en student ett foto jag låtit ta av mig stående framför Mao och hon, såvitt jag vet på fullt allvar, sa “there are two great men in this picture.”

Fast när jag, på tu man hand med en annan student som råkat få se en artikel i TIME om Tibet, berättade att Tibet faktiskt i princip var självständigt för mindre än 50 år sedan (när detta hände) och att “the peaceful liberation of Tibet” inte var vad hon fått lära sig i skolan började hon gråta.

Ett annat minne … var när jag kom till Kina och fick se alla banderoller och annat med texten “Beijing 2000” vilket sedan följdes av förväntansfulla samtal med mina studenter om hur Beijing skulle få OS men hur det sedan dagen efter omröstningen blev ett icke-ämne. Ingen ville längre ens nämna OS 2000.

Den obligatoriska morgongymnastiken för alla studenter – där när- och frånvaro fanns att läsa klass för klass på en svart tavla i korridoren – tillsammans med obligatoriska självstudier i klassrummen även på kvällar var naturligtvis en del av högskolestudielivet som jag kunde tycka var lite lustigt men samtidigt olustigt. Det var ju vuxna människor det gällde!

En annan detalj om synen på studenterna var när skolan relativt snart drog tillbaka de lediga lördagar man enligt den nya lagen skulle få 1994. Anledningen, enligt den kinesiska professor som var min och min brittiska kollegas livlina vid många kulturellt “knepiga” tillfällen, var att skolans ledning var rädda för att för mycket ledig tid skulle utmynna i att kvinnliga och manliga studenter skulle få tid över för okontrollerbar romantik!

Det finns, som sagt, många och härliga minnen som väcks till liv inom mig när jag nu läst din bok… Jag har även fått ny och/eller breddad kunskap genom Pionjär och veteran, ett härligt komplement till dina artiklar i DN.

Apropå Taiwan reagerade jag dock på att du i din uppräkning av de kinesiska provinserna i slutet av boken även räknat in Taiwan där. Att man gör så i Kina är ju helt uppenbart men för mig känns det konstigt om vi som befinner oss utanför den kinesiska tolkningen av historien och dess (o)föränderlighet gör samma sak. Just frågan om Taiwans status och framtid tillhör förresten mina största intressen inom regionen. Den senaste tidens händelser i Taiwan vad det gäller den nya läroplanen i historia för gymnasiet gör detta till en aktuell fråga just i detta nu.

Jag kan ju mot slutet av detta brev bidra med ett par upptäckta “tryckfelsnisseställen” som jag dock tyvärr inte vet riktigt på vilka sidor de förekommer. Ett är årtalet för vapenstilleståndet i Koreakriget där det står 1954 istället för 1953. Ett annat är antalet döda och insjuknade i AIDS i en av byarna i Henan där den siffran faktiskt överstiger antalet som smittats med HIV.

Ett namn saknar jag i boken: Lei Feng. Det är, vid sidan av Maos simtur i Yangzi-floden, en av de mest fantastiska historierna som jag tagit del av när det gäller Kina. Och de är ändå ganska många om än inte jämfört med vad du hört och läst.

Tack igen för inspirerande och samtidigt roande läsning.

Hälsningar,

Stefan

Mitt svar

Hej Stefan. Jag blev mycket glad för ditt mejl. Det är många fina och tänkvärda iakttagelser som du delar med dig av från din egen tid i Kina. För mig är det alltid mycket värdefullt med bilder och insikter från platser utanför de stora städerna.

Berättelsen om din amerikanska kollega inom Amity, liksom hur övervakad du förstod att du var, är starka påminnelser om hur mycket som finns kvar att göra innan Kina blir ett öppnare och mänskligare samhälle.

Du ger också fina inblickar i studielivet på högskolan.

I efterhand kan jag tycka att jag i min uppräkning av provinserna mera borde ha markerat att Taiwans status som en del av Kina i dag inte längre ter sig lika självklar.

Jag tackar också för dina påpekanden om ett par felaktigheter i texten. Eventuellt blir det en ny upplaga, eller en engelsk utgåva, och då får jag chansen att rätta till dem.

Håller helt med dig om att det var fel att ge Peking vinter-OS 2022. Inför spelen 2008 lovade Kina gång på gång att förbättra de mänskliga rättigheterna, i dag är läget närmast sämre än då.

Visst hade Lei Feng kunnat vara med också. Det är märkligt att regimen i sin propaganda fortfarande ofta faller tillbaka på denna till stor del uppdiktade hjälte från en helt annan period, en figur som dagens unga måste ha svårt att relatera till.

Jättestort tack, Stefan, för att du tog så mycket av din tid åt att kommentera min bok.

Många hälsningar/Göran

Kinas pressfrihet i botten

I dag släppte Reportrar utan gränser sin ranking gällande global pressfrihet för 2015. På grund av tidsbrist använder jag Jojje Olssons sammanfattning på bloggen InBeijing:

Av 180 länder kom Kina på plats 176 – bakom länder som Iran, Sudan och Somalia.

Kina är också det land i världen där flest journalister sitter i fängelse; 44 av de 221 reportrar som satt bakom galler vid årsskiftet gjorde så i Kina enligt Committee to Protect Journalists.

Nya presidenten Xi Jinping har sedan slutet av 2012 tuffat till kontrollen av såväl media som internet. Bland annat har Gmail blockerats helt, och alla Kinas journalister tvingas ta obligatoriska lektioner i marxistiskt tänkande.

Noterbart är också att Hongkong har sjunkit på listan över pressfrihet, från plats 61 i fjol till plats nummer 70 i år. Det beror bland annat på fastlandskinas ökade inflytande över Hongkongs mediasektor och förföljelser av journalister som rapporterade under Occupy Central.

Taiwan ligger något bättre till på 51:a plats.

Avslutar nedan med en lista över de tio bäst respektive sämst placerade i årets ranking från Reportrar utan gränser:

  1. Finland
  2. Norge
  3. Danmark
  4. Holland
  5. Sverige
  6. Nya Zeeland
  7. Österrike
  8. Kanada
  9. Jamaica
  10. Estland

(…)

  1. Djibouti
  2. Laos
  3. Somalia
  4. Iran
  5. Sudan
  6. Vietnam
  7. Kina
  8. Syrien
  9. Turkmenistan
  10. Nordkorea
  11. Eritrea