”Jag är Kina” raffinerad lek med identiteter

Guo Xiaolu3

Xiaolu Guo

Hon kände sig tvungen att flytta utomlands för att förstå Kina. Författarinnan Xiaolu Guo är inte den enda kinesiska författaren eller konstnären som på senare år skaffat sig perspektiv på sitt Kina utifrån – samtidigt som de behåller kontakten med hemlandet.

Ett par exempel är författaren Ha Jin (Xuefei Jin), bosatt i USA, och konstnären Ai Weiwei som efter en lång period i New York återvände hem – för att så småningom hamna i husarrest.

Vad gäller Xiaolu Guo hade hon före sin frivilliga exil skrivit åtta böcker på kinesiska, mest akademisk konstkritik.

– Verkligen urtråkiga böcker, sade hon till mig på årets litteraturfestival i Peking.

När hon bosatte sig i Frankrike och England började hon maniskt utforska nationella och kulturella identiteter.

Hon gör upptäckter om Kina när hon gnuggar sitt kinesiska modersmål mot andra språk och slog igenom internationellt med boken Kortfattad kinesisk–engelsk ordbok för älskande, 2007.

Den är skriven på engelska och språket går från trevande till närmast perfekt i slutet. Allteftersom Xiaolu Guo erövrar mer och mer av språket, förstår hon mer av västerländskt psyke och kan jämföra.

Hennes nya bok Jag är Kina är ett raffinerat spel med identiteter.

– Det är mycket mig i den boken, det var därför den tog så lång tid, fyra-fem år, det var roligt och smärtsamt.

Det är en berättelse där en ung brittisk översättare får en bunt osorterade kinesiska brev och dagböcker att arbeta med. Långsamt klarnar bilden för henne av hur kärleken mellan en rocksångare i Peking och hans flickvän från södra Kina steg för steg krossas av det hårda kinesiska samhället.

De senaste årtiondenas ekonomiska reformer har inte i grunden rubbat de traditionella maktmönster som kommunistpartiet har förstärkt. ”Det stora maktmaskineriet mal sönder människor och drömmar.”

Rocksångaren är himlastormaren som till slut sprider ett kritiskt manifest på en konsert. Polisen griper honom och ledarna i Peking kastar ut honom ur landet.

Han dränker sig i Medelhavet medan hans flickvän börjar en karriär hos en nyrik kinesisk kapitalist. Hon är mera anpasslig – som tusen och åter tusen år av konfucianism föreskriver.

Fiona, hon som översätter dokumenten, identifierar sig med båda under arbetets gång. Alla tre är som olika sidor av Xiaolu Guo själv, inte minst karaktären Fiona som ”proppade sig själv med utländska språk” för att bryta tristessen i sitt liv. På litteraturfestivalen i Peking går Xiaolu Guo ett steg längre:

– Att hålla sig till ett enda språk är fascistiskt, slungar hon ur sig i sin ofta burdusa stil.

Sitt perspektiv på Kina sammanfattar författaren i rocksångarens manifest:

Staten behöver myter, en mytisk vision för folket att följa och leva för. Detta är Kina, den stora mytskaparen.

Myter behövs för att kontrollera soldaterna som avfyrar kulorna. Med en stor myt kontrollerar folket sig självt. Kinas myt var förr i tiden den om kejsarna. Nu är det myten om det fina demokratiska medelklassamhället som konsumerar än det ena än det andra med sin kommersiella frihet… När medborgarna drömmer vet de ingenting om vem som skapar deras drömmar… Revolution är omöjligt eftersom folket väljer att leva i fängelse.

Och slutklämmen:

Bryt förtrollningen: Jag är Kina. Vi är Kina. Folket. Inte staten.