Paraplyrevolutionen ett år senare

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

Att glömma ett paraply kan vem som helst göra. Att glömma en hel paraplyrevolution är tydligen också möjligt.

I dessa dagar är det ett år sedan paraplyrevolten började i Hongkong. Någon som minns den? Aktivister ockuperade en stor trafikled och några gator i centrum. I början fick de skydda sig mot polisbatonger med sina paraplyer, därav den informella benämningen på rörelsen som engagerade hundratusentals Hongkongbor i alla åldrar.

Genom “Occupy Central” ville de tvinga fram allmänna och direkta val av territoritoriets regeringschef till valet 2017 – såsom det står i Hongkongs grundlag. Men den kinesiska centralregeringen envisas med sin tolkning att bara kandidater som handplockats av Peking kan komma ifråga.

Ockupationen varade i nästan tre månader och i dag är frågan på sparlåga för både aktivisterna och lokalregeringen. Flera av protestledarna står åtalade, men det verkar som om det inte är någon brådska med några domstolsutslag – förmodligen av rädsla för att upproret ska flamma upp igen.

Studentledarna verkar i stort sett ha givit upp striden om 2017 års val. Den mest profilerade av dem under ockupationen, gymnasieeleven Joshua Wong, säger att nu gäller det att tänka mera långsiktigt, att arbeta för att rädda vad som räddas kan av Hongkongs friheter till efter 2047, det år då avtalet om Hongkongs särställning i Kina löper ut.

Det verkar redan vara dags att utkämpa den långsiktiga striden. Som jag skrev i bloggen här nyligen har Kinas högste man i den forna brittiska kolonin deklarerat att “Hongkongs regeringschef står över den verkställande makten, över domstolarna och över den lagstiftande församlingen.” Sagt av Zhang Xiaoming, som är chef för den kinesiska regeringens förbindelsekontor i staden.

Reaktionerna blev starka i Hongkong, inte minst från lokala jurister. På så sätt eroderar Peking bit efter bit av den autonomi som Hongkongborna blev lovade inför återgången till kinesiskt styre 1997.

Kinesiska ledningens tolkning av valsystemet garanterar att territoriets regeringschef alltid är en Pekingvänlig nickedocka. En sådan funktionär ska alltså stå över alla andra institutioner i Hongkongs statsskick. Den ursprungliga tanken om en maktdelning mellan den exekutiva, den lagstiftande och den juridiska makten kan flyga och fara. Säkert har Pekingledarna tänkt så länge, nu säger de det offentligt.

Många blev förbryllade när dessutom en högt uppsatt kinesisk diplomat sade att Peking anser att Hongkongborna “sköter avkoloniseringen från Storbritannien alltför långsamt”.

De flesta av fjolårets studentaktivister har återgått till studierna men är oroliga för hur representanter från Kina får alltmer att säga till om på universiteten.

Den brittiska regeringen gör endast lama försök att påminna Peking om garantierna i avtalet om Hongkong. I stället har finansministern George Osborne frotterat sig med de kinesiska ledarna under ett besök i den kinesiska huvudstaden. Belöningen blev 53 nya avtal om ökat ekonomiskt utbyte mellan Storbritannien och Kina.

Bland annat ska statsägda kinesiska företag bygga ett nytt kärnkraftverk i England.

Men det är inte bara Storbritannien som inte längre orkar engagera sig i Hongkongfrågan – den som var så het för ett år sedan. Det verkar gälla hela världen, även till exempel USA. Och Sverige.

Peking eroderar maktdelning i Hongkong

“Hongkongs regeringschef står över den verkställande makten, över domstolarna och över den lagstiftande församlingen”, säger Kinas man i Hongkong.

Nervösa reaktioner har följt på uttalandet från Zhang Xiaoming, chef för den kinesiska regeringens förbindelsekontor i den forna brittiska kolonin, som Kina återtog 1997.

Så eroderar Peking bit efter bit av den autonomi som Hongkongborna blivit lovade. Valsystemet garanterar att territoriets regeringschef alltid är en Pekingvänlig nickedocka. En sådan funktionär ska alltså stå över alla andra institutioner i Hongkongs statsskick, tycker Kinas företrädare. Den usprungliga tanken om en maktdelning kan flyga och fara. Säkert har Pekingledarna tänkt så länge, nu säger de det offentligt.