Kuppmakaren.
Hur hade Kina varit i dag om Lin Biao hade lyckats med sin kupp mot Mao Zedong 1971? Lin Biao är stämplad som en historisk förrädare. Men trots hans katastrofala sorti från den politiska scenen 1971, ifrågasätter en del kineser fortfarande den totalt negativa bilden av den forne försvarsministern.
Hans kuppförsök spelar en stor roll i ett av kapitlen i mina memoarer som kommer ut i bokhandeln om en dryg vecka. Att Maos ”närmaste vapenbroder” Lin Biao plötsligt fallit i onåd var min första exklusiva nyhet som Pekingkorrespondent. Jag bjuder på ett utdrag ur boken här nedan.
Diskussionen om Lin Biao på sociala medier fick ny näring under den gångna veckan, när Kinas ledare Xi Jinping valde att uppmärksamma 85-årsdagen av kommunistpartiets kongress 1929. Det var det mötet som antog principen att partiet alltid kontrollerar geväret, det vill säga att militären ovillkorligt måste underordna sig partiet.
Xi Jinpings syfte med att återuppväcka den kongressen var att begära lojalitet från officerarna för att stärka sitt grepp om makten i dag.
Men Lin Biaos dotter Lin Doudou utnyttjade också tillfället till att kräva ”större respekt för historiska fakta”. Hon vill att hennes far ska få ett erkännande för hans avgörande insatser för kommunisternas seger i inbördeskriget, grunden för maktövertagandet 1949.
Här följer utdraget ur min bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” efter bilden på omslaget:
De flesta bitarna för kontor och tillstånd började falla på plats i september 1971 – och väl var det, för det började hända uppseendeväckande saker att rapportera om.
Ännu i slutet av augusti verkade allt rulla på med förberedelserna för den stora paraden på nationaldagen den 1 oktober. En mycket sen kväll kunde jag inte komma fram på Långa fridens aveny alldeles vid torget. Tusentals soldater och civila satt tvärs över den tio filer breda avenyn och fick instruktioner inför paraden. Och över hela torget var siffror målade som visade var en halv miljon deltagare skulle stå.
Men några dagar senare kom beskedet: det blir ingen parad. Talesmän på utrikesministeriet uppgav att regeringen ville spara in utgifterna för denna enorma mobilisering varje år. Det var inte förrän långt senare som vi förstod att den verkliga orsaken var en annan, nämligen att strider flammat upp i högsta ledningen.
Vi hade bara fått indikationer på att något inte var normalt. En dag i oktober fick jag höra att Maos lilla röda inte längre gick att köpa i bokhandeln. Häftet med citat av ”den store rorsmannen” var starkt förknippade med kulturrevolutionen. Om den hade dragits in, då måste det betyda något.
Jag åkte runt från den ena Nya Kina-bokhandeln till den andra och frågade ”Har ni Citat av ordförande Mao?” och överallt svarade de ”Den finns inte! Meiyou!” Jag undrade om den skulle komma in igen. Då började biträdena se generade ut. ”Vi sa ju att den finns inte!” blev svaret.
Världens mest spridda bok, näst Bibeln, fanns plötsligt inte. Den var inte ”slutsåld”, den bara ”fanns inte”. Hur kunde det komma sig? Hela avdelningen av Maoböcker, som alltid slog emot besökaren som en röd skog vid ingången i bokhandlarna, var fortfarande lika full som någonsin. Det var bara den lilla röda som fattades.
Alla visste att det var Mao Zedongs utpekade efterträdare, försvarsministern Lin Biao, som ställt samman citatsamlingen och skrivit förordet. Ursprungligen var den avsedd som en hjälp för arméns tre miljoner soldater att tillgodogöra sig lite av ledarens tankar. I början av kulturrevolutionen blev den sedan en angelägenhet för varenda kines som lärde sig att repetera citaten och vifta entusiastiskt med boken på massmötena. Skriften var också ett sätt för Lin Biao att träda fram som Maos ledande uttolkare.
Hursomhelst började jag fråga efter andra böcker som hade med Lin Biao att göra. Det visade sig att de också försvunnit, inklusive den berömda Länge leve segern i folkkriget, som legat i skyltfönstren bara några dagar tidigare. Den hade också blivit en icke-bok. Detsamma gällde kommunistpartiets nya stadga, som nämnde Lin Biao som den blivande partiordföranden efter Mao.
Lin Biao hade plötsligt blivit en icke-person.
Tack vare min runda till bokhandlarna kunde jag dra slutsatsen att han fallit i onåd och inte längre skulle efterträda Mao. Det var mitt första scoop – min första exklusiva nyhet – under min tid i Kina. DN presenterade nyheten högst upp på första sidan den 7 november med rubriken ”Maos röda slut. Mystik kring Lin”. – – –
Långt senare fick vi veta att orsaken till att Lin Biao plötsligt blev en icke-person var att han skulle ha tappat tålamodet och planerade en statskupp mot Mao. Han skulle bomba ett tåg som Mao var på väg att ta för en resa till södra Kina. Men Lin Biao, ordförandens ”närmaste vapendragare”, avslöjades och flydde i panik i ett plan som störtade över Mongoliet. Alla ombord omkom.
Det var första gången jag på allvar upplevde att vår fantasi inte riktigt räcker till för att föreställa oss hur långt intrigerna och maktspelet i högsta ledningen kan gå. – – –
Det märkliga med det dramatiska kuppförsöket och den ödesdigra och panikartade flykten är att kinesiska folket i princip fick veta vad som hänt vid möten på arbetsplatser och i bostadsområden, men att väldigt lite läckte ut till oss utländska journalister eller till andra utlänningar. Inte förrän i juli 1972 var Kinas ledare redo att gå ut med en version för omvärlden om vad som hänt.
Troligen var det både nationell stolthet och nationell säkerhet som gjorde att alla, verkligen alla, från högsta ledningen till mannen på gatan höll tyst. På restauranger och andra ställen där utlänningar kunde dyka upp såg jag anslag på väggarna med texten: ”Öka vaksamheten. Försvara moderlandet mot spioner!” Om jag frågade folk om något på gatorna, även om de mest oskyldiga saker, kunde de bli skräckslagna och bara gå därifrån.
Vad beträffar Maos lilla röda blev den alltså förpassad till giftskåpet, men den har numera fått ett andra liv. Vi ser de mer eller mindre blekta plastomslagen på alla loppmarknader, och gatuförsäljare jagar utländska turister med gamla eller nytryckta exemplar till salu. Från katekes till icke-bok till kuriosum och turistsouvenir.
Kina med Leijonhufvud 